Paradiset

Vi har två damer från Jehovas vittnen som brukar hälsa på oss med jämna mellanrum. De är väldigt trevliga och förutom att de gör det de ska - ger mig två tidningar och pratar lite om Gud och Jesus så pratar vi också lite om ditten och datten. Jag vet att en del brukar låsa dörren när de kommer eller på något annat vis indikera att de minsann inte vill prata med dem, men det tycker jag är väldigt fånigt.
Som vuxen människa kan man lyssna på en annan människa i fem minuter utan att förgås. Åtminstone mina tanter är inte det minsta påstridiga. Nej, det frågar vad jag tror och så berättar jag det och så berättar de vad de tror och så är det bra med det. Jag tycker det är rätt intressant att ibland tvingas tänka efter och formulera vad man själv egentligen tror och tycker om saker och ting.

Nåja, nog om det. För någon vecka sedan, en varm och solig sommardag kom de gåendes över gräsmattan när jag och Jenk rensade i trädgårdslandet. Vi hade inte setts på några månader så vi pratade lite, de båda tidningarna överräcktes och de ursäktade sig för att de tog av vår tid. Jenk svarade med  -Vi har inte bråttom.

Precis då, när jag stod under det dignande körsbärsträdet och inte hade bråttom säger den äldre kvinnan -Jag måste bara få fråga, hur känns det att redan nu få bo i paradiset?

Jag blev helt paff och fick väl fram -Ja, det känns väl rätt bra.

Den stora utmaningen är bara att inte bli hemmablind. Att själv inse att man bor mitt i paradiset. Åtminstone vårt paradis. Och då plötsligt kom jag ihåg, att när jag och Jenk flyttade hit till Flemmingsbacken för sisådär 17 år sedan. Då kallade vi skämtsamt platsen för "Harmoniparadiset". Det hade jag helt glömt bort.

Så idag blev min utmaning att visa vad jag tycker om på vår gård just nu. Helt enkelt för att bota hemmablindheten och det mänskliga missnöjet.

Att min krasse äntligen börjat blomma. Att äpplena snart är klara Att smultron börjat växa i fogarna

Att stegen som vi tänkte slänga blev en perfekt hylla

Att fröna som jag tog av mina luktärter ifjol ger lika fina luktärter i år. Och att de doftar precis lika gott.

Att plåtburken som jag köpte för 50 cent på loppis blev en perfekt vas till vitlöken. Och att den passar så bra ihop med den gamla tyghandduken jag använder som bordsduk.

Att mitt trädgårdsland som invaderas av blommor är så fint. Att människor säger -Visst är det en tanke bakom att du blandar blommor och grönsaker? Och jag säger ja, trots att den största orsaken är att jag inte orkar rensa.

Att vi kan äta hur mycket körsbär vi vill. Att människor frågar vad jag göder dem med och jag säger -Ingenting.

Att grenarna på bärbuskarna dignar. Min farfar älskade krusbär och jag älskade farfar. Alltså älskar jag också krusbär.

Tack bina för att ni surrar så hemtrevligt på vår gård Tack för att vi får äta hur mycket körsbär vi vill trots att vi inte göder dem Tack för att grenarna dignar av bär

Att vår tupp är då duktig Att vi kan erbjuda våra hönor ett liv i det fria

Att vi kan låta våra hönor vara mammor Och att vi kan få titta på alla fina kycklingar

Att det skruttiga kan vara o så fint

Alla stora träd som växer här

Saker som visar på att någon har haft roligt Att vi inte är så noga av oss utan att en docka helt kallt kan hänga i ett fotbollsmål tre månader i sträck utan att någon orkar bry sig.

Vårt hus Vårt harmoniparadis