Igår var det i vår lokala dagstidning en artikel med rubriken "Passar våra skolor bättre för flickor?" . Artikeln lyfte fram det faktum att högtadiepojkar i årets pisa-undersökningen fått sämre studieprestationer än flickorna. Eftersom jag dels är tonårsmamma till både flicka och pojke och dels sedan en månad tillbaka några gånger i veckan hoppar in som vikarie på högstadiet inom ekonomi läste jag artikeln med stort intresse.
På ett sätt skulle jag bara vilja rycka på axlarna och säga -So what? I de första PISA-undersökningarna hade pojkarna bättre resultat än flickorna, nu har flickorna kommit ikapp och gått förbi. Det är väl bra? Det är väl jämlikt? Att alla i tur och ordning har möjlighet att toppa resulateten. Någon grupp är vanligtvis bättre och i år var det flickorna. Men det kanske inte är så här enkelt.
Michael Uljens, professor i pedagogik vid Åbo Akademi menar att det verkligen inte är så här enkelt. Vårt jobb för att öka jämställdheten och gynna flickor och kvinnor har skett på pojkarnas bekostnad. Och det här har nu lett till att pojkarna inte har lika bra inlärningsmiljöer som flickorna.
Det här låter lite märkligt. Är det faktiskt så stor skillnad på hur man lär sig? Det tror jag inte. Det som jag tror är den största skillnaden är att det bland flickor ofta är mera okej att vara duktig i skolan än bland killarna. När man kommer till högstadiet är det på sätt och vis som ens liv sätts på paus för en kort stund. Konstellationerna ändrar, nya gäng bildas, nya identiteter skapas och man skall antingen ha turen att komma i ett gäng som värdesätter ambitioner och prestationer eller vara stark och tusans så modig för att i den här åldern stå upp för den man egentligen är. Är man en högpresterande kille gäller det verkligen att vara stark på många andra områden för att inte den "nördiga plugghästen" först och främst skall ses av andra. Det sorgliga är att jag faktiskt tror att många killar drar ner varandra genom att inte tillåta varandra att vara duktiga i skolan. Tjejer snarare sporrar varandra. Och det här är så intressant för det är ju precis detta man sett i företagsvärlden väldigt länge. Männen sporrar varandra och deras inbördes jämförelser gör att de ständigt utvecklas. De kvinnliga företagarna har haft svårare att visa framfötterna och många kvinnor har haft svårt att låta andra lyckas utan att de giftiga tungorna börjar tala. Detta börjar som tur är allt mer luckras upp.
Kanske är det i skolvärlden dags att främst ta itu med en grundläggande diskussion kring att våga lyckas och kring att våga låta andra lyckas.
Vad tror ni?
På ett sätt skulle jag bara vilja rycka på axlarna och säga -So what? I de första PISA-undersökningarna hade pojkarna bättre resultat än flickorna, nu har flickorna kommit ikapp och gått förbi. Det är väl bra? Det är väl jämlikt? Att alla i tur och ordning har möjlighet att toppa resulateten. Någon grupp är vanligtvis bättre och i år var det flickorna. Men det kanske inte är så här enkelt.
Michael Uljens, professor i pedagogik vid Åbo Akademi menar att det verkligen inte är så här enkelt. Vårt jobb för att öka jämställdheten och gynna flickor och kvinnor har skett på pojkarnas bekostnad. Och det här har nu lett till att pojkarna inte har lika bra inlärningsmiljöer som flickorna.
Det här låter lite märkligt. Är det faktiskt så stor skillnad på hur man lär sig? Det tror jag inte. Det som jag tror är den största skillnaden är att det bland flickor ofta är mera okej att vara duktig i skolan än bland killarna. När man kommer till högstadiet är det på sätt och vis som ens liv sätts på paus för en kort stund. Konstellationerna ändrar, nya gäng bildas, nya identiteter skapas och man skall antingen ha turen att komma i ett gäng som värdesätter ambitioner och prestationer eller vara stark och tusans så modig för att i den här åldern stå upp för den man egentligen är. Är man en högpresterande kille gäller det verkligen att vara stark på många andra områden för att inte den "nördiga plugghästen" först och främst skall ses av andra. Det sorgliga är att jag faktiskt tror att många killar drar ner varandra genom att inte tillåta varandra att vara duktiga i skolan. Tjejer snarare sporrar varandra. Och det här är så intressant för det är ju precis detta man sett i företagsvärlden väldigt länge. Männen sporrar varandra och deras inbördes jämförelser gör att de ständigt utvecklas. De kvinnliga företagarna har haft svårare att visa framfötterna och många kvinnor har haft svårt att låta andra lyckas utan att de giftiga tungorna börjar tala. Detta börjar som tur är allt mer luckras upp.
Kanske är det i skolvärlden dags att främst ta itu med en grundläggande diskussion kring att våga lyckas och kring att våga låta andra lyckas.
Vad tror ni?