Men det är något speciellt med de Mandelmannska böckerna. Lekfullheten, det trolska och det poetiska. För vad säger ni om meningen Längs stränderna på Österlen kan man hitta förvildade sparrisrymlingar från länge sedan nedlagda odlingar. Sanden och blåstången och rentav ljudet av hav har lockat dem att återvända till sitt ursprung. Aj, aj vilket språk ... Vilken känsla ....
Mandelmanns köksbok har underrubriken "Självhushållande recept från Djupadal" och det är precis vad boken är full av. Det är en kokbok med lite mellansnack helt enkelt. Recepten är användbara och intressanta, men för mig är de en bisak. Jag är helt enkelt inte en kokboksmänniska. För mig är boken istället full av drömmar. Den tecknade bilden av tomater får mig att redan i juni börja drömma om vilka tomatsorter jag skall odla nästa år. Den får mig att stiga upp och gå ut och plocka rabarber till ännu en till rabarberpaj, men denna gång i ny tappning. Och den får mig att än en gång förundras över hur många saker man faktiskt kan odla och om det månne skulle lyckas även hos oss i vårt nordliga klimat.
Boken är inte en bok jag läser från pärm till pärm. Den ligger i glasverandan och ibland slår jag mig ner och läser en sida eller två. Den får mig alltid på ett speciellt humör och den ger mig en känsla av att vilja gå ut och skutta genom gräset och plocka munnen full av smultron. Livet leker.
En finfin bok.