Nu är jag här igen! Så här lång paus har jag tror jag aldrig haft från bloggen tidigare. Det är så länge sedan jag skrev sist att jag till och med fått oroliga förfrågningar om det har hänt något. Egentligen inte.
Anledningarna är flera. Dels har jag haft ett skrivprojekt som jag jobbat mycket med, vilket gjort att jag inte orkat hålla på med text och skriverier på samma sätt som annars. Dels är det en sak som inte riktigt gick som jag ville och då blev jag arg och sur och var tvungen att sura en stund. Sedan händer det inte riktigt så mycket värt att skriva om den här tiden på året.
Och så har jag varit på födelsedagskalas till Dubai! Min bror bor sedan länge i Dubai och nu var det dags för honom att fylla jämna år. Kalaset firades som sig bör i Dubai ute på en yacht, med champagne, dopp i havet och mingel. Som äkta finländare höll sig dock min familj lite i avskildhet uppe på däck och stod mest och tittade runt oss, gapade och pekade.
Dubai är fascinerande på så vis att det är helt ogreppbart hur mycket pengar det finns där. Det är så otroligt "för mycket" av allt. Man skulle kunna ta minsta pyttelilla byggnad och ställa i Finland och det skulle bara vara Wow! Allt skiner, allt är strålande rent, bilmotorerna spinner, kvinnornas blingbling glänser.
Samtidigt är Dubai otroligt äckligt. Tvättar du händerna efter toalettbesöket är det direkt en liten osynlig kvinna som putsar upp efter dig. Handlar du i mataffären är det en liten pakistansk man som plockar i din väska. Står du i den lokala banken och skall växla pengar kommer en vakt och säger åt indierna framför dig att ställa sig längst bak i kön. Åker du en bit utanför stadskärnan ser du bussarna fullproppade med byggnadsarbetare som kör mellan arbetsplatserna och barackerna de bor i. Ofta sitter de och sover. Liv är så oerhört olika värda i Dubai (och förstås inte bara där). Och jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i hur de tänker. Hur känns det för dem att vara långt hemifrån och jobba för en billig peng och sedan se dem som vältrar sig i lyx? Hur kändes det för de indier som tog en selfie framför den röda limousinen med plats för 30-personer när vi skrattandes vinglade fram och steg in. Vi och våra barn. Tillsammans.
Men det är delvis därför jag inte har hört av mig på en stund. Jag har festat i Dubai. Vill du räkna ut hur många slavar som jobbar för dig kan du göra det här. Jag har 58 stycken.
Anledningarna är flera. Dels har jag haft ett skrivprojekt som jag jobbat mycket med, vilket gjort att jag inte orkat hålla på med text och skriverier på samma sätt som annars. Dels är det en sak som inte riktigt gick som jag ville och då blev jag arg och sur och var tvungen att sura en stund. Sedan händer det inte riktigt så mycket värt att skriva om den här tiden på året.
Och så har jag varit på födelsedagskalas till Dubai! Min bror bor sedan länge i Dubai och nu var det dags för honom att fylla jämna år. Kalaset firades som sig bör i Dubai ute på en yacht, med champagne, dopp i havet och mingel. Som äkta finländare höll sig dock min familj lite i avskildhet uppe på däck och stod mest och tittade runt oss, gapade och pekade.
Dubai är fascinerande på så vis att det är helt ogreppbart hur mycket pengar det finns där. Det är så otroligt "för mycket" av allt. Man skulle kunna ta minsta pyttelilla byggnad och ställa i Finland och det skulle bara vara Wow! Allt skiner, allt är strålande rent, bilmotorerna spinner, kvinnornas blingbling glänser.
Samtidigt är Dubai otroligt äckligt. Tvättar du händerna efter toalettbesöket är det direkt en liten osynlig kvinna som putsar upp efter dig. Handlar du i mataffären är det en liten pakistansk man som plockar i din väska. Står du i den lokala banken och skall växla pengar kommer en vakt och säger åt indierna framför dig att ställa sig längst bak i kön. Åker du en bit utanför stadskärnan ser du bussarna fullproppade med byggnadsarbetare som kör mellan arbetsplatserna och barackerna de bor i. Ofta sitter de och sover. Liv är så oerhört olika värda i Dubai (och förstås inte bara där). Och jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i hur de tänker. Hur känns det för dem att vara långt hemifrån och jobba för en billig peng och sedan se dem som vältrar sig i lyx? Hur kändes det för de indier som tog en selfie framför den röda limousinen med plats för 30-personer när vi skrattandes vinglade fram och steg in. Vi och våra barn. Tillsammans.
Men det är delvis därför jag inte har hört av mig på en stund. Jag har festat i Dubai. Vill du räkna ut hur många slavar som jobbar för dig kan du göra det här. Jag har 58 stycken.