Rätt så ofta får jag höra denna fråga
-Vilka alla djur har ni på gården just nu?
-Höns och katter
-Men, har ni inga får?
-Nej, det var länge sedan vi slaktade dem
-Kalkonerna då?
-Nej, inte det heller. Vi har inte fått tag i några kalkonkycklingar i år.
-Jaha (besviken röst)
Och då känner jag mig alltid lite som jag misslyckats med att leva upp till en bild av oss som många har. För vi har bara hönsprupporna på gården. Och katterna (ibland när jag vill liva upp diskussionen lite brukar jag tillägga -Och katterna, men dem äter vi inte. Än.)
Men den stora sanningen bakom varför djuren på vår gård har minskat drastiskt är nog att vi äter allt mindre kött. Kanske beror det på att vi faktiskt tvingats slakta vår egen mat och sett döden (och djuren) i vitögat. Kanske beror det på att vi äntligen börjar få ett större antal goda vegetariska recept att välja mellan, vilket gör att den vegetariska matlagningen känns helt okej.
Kanske beror det på att Jenk såg dokumentären"Forks over Knives"och av hälsoskäl beslöt att minska andelen animaliska protein i kosten. Det gör ju att resten av familjen av sympatiska bekvämlighetsskäl även långt äter vegetariskt. Kanske beror det på lättja. Kanske beror det på att min bror börjat jaga älg och ger oss stora mängder älgkött, ett kött som det känns rätt skönt att äta med samvetet. Kanske beror det på att den mängd kött vi behöver mer vettigt produceras av någon annan snäll och omtänksam bonde som har det som sitt levebröd.
Ja, inte vet jag. Men så är det. I alla fall. Ett är i alla fall säkert, det är så mycket lättare att tänka självhushållning när man äter morötter istället för biffar.
Och jo, vi äter kött, men bara inte lika mycket som tidigare. Så där någon gång i veckan bara. Barnen får ju rätt ofta kött i skolan och jag tycker faktiskt inte de behöver mer än så. Vår son är av annan åsikt.
-Vilka alla djur har ni på gården just nu?
-Höns och katter
-Men, har ni inga får?
-Nej, det var länge sedan vi slaktade dem
-Kalkonerna då?
-Nej, inte det heller. Vi har inte fått tag i några kalkonkycklingar i år.
-Jaha (besviken röst)
Och då känner jag mig alltid lite som jag misslyckats med att leva upp till en bild av oss som många har. För vi har bara hönsprupporna på gården. Och katterna (ibland när jag vill liva upp diskussionen lite brukar jag tillägga -Och katterna, men dem äter vi inte. Än.)
Men den stora sanningen bakom varför djuren på vår gård har minskat drastiskt är nog att vi äter allt mindre kött. Kanske beror det på att vi faktiskt tvingats slakta vår egen mat och sett döden (och djuren) i vitögat. Kanske beror det på att vi äntligen börjar få ett större antal goda vegetariska recept att välja mellan, vilket gör att den vegetariska matlagningen känns helt okej.
Kanske beror det på att Jenk såg dokumentären"Forks over Knives"och av hälsoskäl beslöt att minska andelen animaliska protein i kosten. Det gör ju att resten av familjen av sympatiska bekvämlighetsskäl även långt äter vegetariskt. Kanske beror det på lättja. Kanske beror det på att min bror börjat jaga älg och ger oss stora mängder älgkött, ett kött som det känns rätt skönt att äta med samvetet. Kanske beror det på att den mängd kött vi behöver mer vettigt produceras av någon annan snäll och omtänksam bonde som har det som sitt levebröd.
Ja, inte vet jag. Men så är det. I alla fall. Ett är i alla fall säkert, det är så mycket lättare att tänka självhushållning när man äter morötter istället för biffar.
Och jo, vi äter kött, men bara inte lika mycket som tidigare. Så där någon gång i veckan bara. Barnen får ju rätt ofta kött i skolan och jag tycker faktiskt inte de behöver mer än så. Vår son är av annan åsikt.